Det kreativa läkte mig under en snårig uppväxt

  

Jag minns det lilla skogspartiet i trädgården, min sandlåda där jag byggde stora slott och hus medan vinden svepte i tallarna. Trädgården hade många träd, björk, tall, kastanj och lönn och jag hade en egen lite boning där jag skapat en personlig trädgård -- mitt helande space. På vintrarna gjorde jag skidspår runt huset och skapade snöborgar och i gillestugan hade jag en egen affär, en sorts second hand samt min scen. Filtar i taket var ridå och här presenterade jag mina shower för familj och vänner. 

Jag blev kallad den lille konstnären. 

Parallellt genomgick jag psykisk mobbing. Grunden till det var min epilepsi - en sjukdom som gjorde omgivningen rädda. Få ville ha med mig i killgängen och därför blev det inte mycket "manlighet" för min del.  Min trygghet blev istället hos flickorna, deras lekar var lugnade och de flesta hade eller inte ambition att reta mig.  

I skolan var mitt favoritämne bild och det var också under bildlektionerna som jag utvecklade mig som mest. Känslan för hus gjorde att jag testade söka till arkitekt, men i slutändan blev det teatern och musiken som dominerade.

En skör pojke blev till en man som hysteriskt letade efter sin identitet och vid 25 års ålder kände jag kände mig uddlös. Någonstans visste jag vad jag ville, men den inre osäkerheten skapade tvivel. Efter många resor, insikter och möten kom jag till en bättre balans mellan den maskulina och feminina energin och jag kunde börja skapa min värld. 

2001 var jag färdig med min utbildning som dramapedagog och 2004 kom jag i kontakt med Reiki, därefter hade jag en uppvaknade resa då jag bodde i norra Sverige, gick igenom tunga grejer för att sedan komma ut i ljuset. Så småningom stötte jag på det shamanska förhållningssättet som ledde vidare till utbildning 2016, samt 2018.

Med kärlek

Christian